Förlossning
Ja kanske man ska skriva en liten uppdatering hur det gick med den gruvsamma förlossningen.
Som jag skrev tidigare så gick vattnet där vid halv två på natten. Efter lite undersökningar så fick jag åka hem med ordern att sova och med mig hade jag alvedon, citadon och sömnpiller.
Efter att vi kommit hem började verkarna komma mer och mer och jag vågade inte ta någon sömntablett med rädslan att skulle det komma igång på riktigt så vill jag ju inte vara trött men det fick bli en alvedon och en citadon.
Klockan ca 07:00 började jag ha ganska ont och med rädsla att det skulle komma ännuvärre smärta och att vattnet började ändra färg så åkte vi in igen.
De undersökte mig igen och var öppen endast 1-2 cm så jag fick order att gå till duschen och duscha lite. Vilket inte hjälpte ett dugg!!! Nu började ju värkarna göra riktigt ont! Jag sa åt Nicke att vi måste försöka få hjälp, vi stod mitt i korridoren och kämpade med värkarna för att någon skulle uppmärksamma oss men det var väl bara vardagsmat för dem. Jag vill ju ha LUSTGAS men nä det fick man ju bara om man hade ett rum och sen fick jag order att åka hem och sova igen. Oj vad hjälplös man kände sig. Man gick hela tiden och funderade ska det kännas så här, kommer det göra ondare. Den rädslan gjorde ju att man ville ha hjälpen nära till hands men jag gick pallra mig hemmåt igen med Nicke i släptåg. Det tog ganska så lång tid till bilen kan jag säga... fick ju stanna varannan minut och kämpa med värken. Andas andas var det enda som gick i huvudet. Jag kunde inte säga många ord eller ord var väl allt som kom fram, meningar var det svårare med. Därför var det ju ännu svårare att kommunisera med ett par upptagna barnmorskor på förlossningen om att man ville stanna kvar.
Väl hemma igen var Nicke väldigt inne på att få sova. Han försökte hela tiden få mig att lägga mig i sängen men det var stört omöjligt. Det enda som gick an var att stå lutad mot en bänk och vagga. Nicke fick sedan massera rygg och trycka ihop höfterna (vilket var min favorit, tyvärr tog det hårt på hans krafter och jag fick tvinga mig att låta honom vila). Vetekudden kom också fram för att försöka hjälpa till men inget hjälpte. Klockan elva fick jag ta en ny omgång tabletter men eftersom det inte funkade förra gången fick jag ta två citadon denna gång. Vilket inte heller fungerade. Nu började jag bli otålig. Nu ville jag in! Men Nicke stoppade mig hela tiden och sa att vi bara skulle få åka hem igen. Jag lät mig hållas, änfast jag var livrädd att komma försent för en ryggmärgsbedövning.
Klockan ett skulle Nickes pappa komma och hämta Sparky och då skulle vi också få ta hans bil, kunde inte längre åka GT:n eftersom den inte har någon fjädring och varje gruskorn var en pina så det skulle bli mitt mål att DÅ får jag åka in. Nicke ställde sig och lagade mat vilket jag i stunden tyckte var helt absurt att hålla på att laga mat mitt uppe i allt men man har inte så klara tankar. Vi hade ju inte ätit något på hela natten och morgonen. Visst, jag var ju inte speciellt sugen och jag fick inte i mig något utan spydde direkt men han behövde ju också energi.
När klockan var tolv var det nästan outhärdligt. Jag vädjade till Nicke om att få åka in medans hans försökte få en liten powernap mellan varven. Nicke sa bara "Ja om du vill åka GT:n så men vi kommer måsta åka hem igen". Så jag gav mig tusan på att härda.
När klockan närmade sig ett och jag skulle gå en sista sväng på toan innan vi for så fick jag världens värk. Hela magen ville bara börja pressa ut den lille så då sa jag "Nicke nu måste vi ÅKA!!!!" Han ringde och skyndade på hans far och när han kom var det snabbt ner i bilen och iväg.
Nicke släppte av mig vid förlossningen och åkte och parkerade bilen medans jag gick in och ringde på. Precis då fick jag ännu en megavärk och kunde inte gå in. När den började mattas av så ledde de in mig i en sal och skulle hämta en barnmorska. Jag hörde Nicke fråga efter mig med ingen visste var jag var så jag skrek efter honom så han hittade mig.
Efter en stund (evigheter kändes det som) kom en barnmorskestudent som skulle ta hand om oss. Hon frågade lite men jag minns mig inte kunna svara. Hon försökte visa Nicke hur man skulle massera men jag ville inte att han skulle göra det. Hon sa att hon skulle hämta vetekuddar och jag tänkte NEJ jag vill inte ha något sånt där mesigt jag vill ha LUSTGAS!!! Vilket jag tillslut lyckades förmedla och fick som en SKÄNK FRÅN OVAN!!! Åh vilken räddning.
Vid undersökningen så sa barnmorskan att jag var öppen 8 cm. Mitt första svar var "Så det är alltså försent med epiduralen?" "Ja" sa hon snäll. "Jag förstod det" var mitt enda svar.
Sen gick allting mycket fort. Lätt inne i dimman så hörde jag lite svaga röster guida mig hur jag skulle göra men det var Nicke som gav mig den mesta kraften. 15.20 kom den lille krabaten och mitt liv har totalt förändras.
De långa stunderna i väntan på att lillen skulle läggas på mitt bröst kunde jag inte annat än le medans jag och Nicke stirrade på varandra och lyssnade på den lilles skrik. Nu är han här, vår lilla underbara son!!!
Som jag skrev tidigare så gick vattnet där vid halv två på natten. Efter lite undersökningar så fick jag åka hem med ordern att sova och med mig hade jag alvedon, citadon och sömnpiller.
Efter att vi kommit hem började verkarna komma mer och mer och jag vågade inte ta någon sömntablett med rädslan att skulle det komma igång på riktigt så vill jag ju inte vara trött men det fick bli en alvedon och en citadon.
Klockan ca 07:00 började jag ha ganska ont och med rädsla att det skulle komma ännuvärre smärta och att vattnet började ändra färg så åkte vi in igen.
De undersökte mig igen och var öppen endast 1-2 cm så jag fick order att gå till duschen och duscha lite. Vilket inte hjälpte ett dugg!!! Nu började ju värkarna göra riktigt ont! Jag sa åt Nicke att vi måste försöka få hjälp, vi stod mitt i korridoren och kämpade med värkarna för att någon skulle uppmärksamma oss men det var väl bara vardagsmat för dem. Jag vill ju ha LUSTGAS men nä det fick man ju bara om man hade ett rum och sen fick jag order att åka hem och sova igen. Oj vad hjälplös man kände sig. Man gick hela tiden och funderade ska det kännas så här, kommer det göra ondare. Den rädslan gjorde ju att man ville ha hjälpen nära till hands men jag gick pallra mig hemmåt igen med Nicke i släptåg. Det tog ganska så lång tid till bilen kan jag säga... fick ju stanna varannan minut och kämpa med värken. Andas andas var det enda som gick i huvudet. Jag kunde inte säga många ord eller ord var väl allt som kom fram, meningar var det svårare med. Därför var det ju ännu svårare att kommunisera med ett par upptagna barnmorskor på förlossningen om att man ville stanna kvar.
Väl hemma igen var Nicke väldigt inne på att få sova. Han försökte hela tiden få mig att lägga mig i sängen men det var stört omöjligt. Det enda som gick an var att stå lutad mot en bänk och vagga. Nicke fick sedan massera rygg och trycka ihop höfterna (vilket var min favorit, tyvärr tog det hårt på hans krafter och jag fick tvinga mig att låta honom vila). Vetekudden kom också fram för att försöka hjälpa till men inget hjälpte. Klockan elva fick jag ta en ny omgång tabletter men eftersom det inte funkade förra gången fick jag ta två citadon denna gång. Vilket inte heller fungerade. Nu började jag bli otålig. Nu ville jag in! Men Nicke stoppade mig hela tiden och sa att vi bara skulle få åka hem igen. Jag lät mig hållas, änfast jag var livrädd att komma försent för en ryggmärgsbedövning.
Klockan ett skulle Nickes pappa komma och hämta Sparky och då skulle vi också få ta hans bil, kunde inte längre åka GT:n eftersom den inte har någon fjädring och varje gruskorn var en pina så det skulle bli mitt mål att DÅ får jag åka in. Nicke ställde sig och lagade mat vilket jag i stunden tyckte var helt absurt att hålla på att laga mat mitt uppe i allt men man har inte så klara tankar. Vi hade ju inte ätit något på hela natten och morgonen. Visst, jag var ju inte speciellt sugen och jag fick inte i mig något utan spydde direkt men han behövde ju också energi.
När klockan var tolv var det nästan outhärdligt. Jag vädjade till Nicke om att få åka in medans hans försökte få en liten powernap mellan varven. Nicke sa bara "Ja om du vill åka GT:n så men vi kommer måsta åka hem igen". Så jag gav mig tusan på att härda.
När klockan närmade sig ett och jag skulle gå en sista sväng på toan innan vi for så fick jag världens värk. Hela magen ville bara börja pressa ut den lille så då sa jag "Nicke nu måste vi ÅKA!!!!" Han ringde och skyndade på hans far och när han kom var det snabbt ner i bilen och iväg.
Nicke släppte av mig vid förlossningen och åkte och parkerade bilen medans jag gick in och ringde på. Precis då fick jag ännu en megavärk och kunde inte gå in. När den började mattas av så ledde de in mig i en sal och skulle hämta en barnmorska. Jag hörde Nicke fråga efter mig med ingen visste var jag var så jag skrek efter honom så han hittade mig.
Efter en stund (evigheter kändes det som) kom en barnmorskestudent som skulle ta hand om oss. Hon frågade lite men jag minns mig inte kunna svara. Hon försökte visa Nicke hur man skulle massera men jag ville inte att han skulle göra det. Hon sa att hon skulle hämta vetekuddar och jag tänkte NEJ jag vill inte ha något sånt där mesigt jag vill ha LUSTGAS!!! Vilket jag tillslut lyckades förmedla och fick som en SKÄNK FRÅN OVAN!!! Åh vilken räddning.
Vid undersökningen så sa barnmorskan att jag var öppen 8 cm. Mitt första svar var "Så det är alltså försent med epiduralen?" "Ja" sa hon snäll. "Jag förstod det" var mitt enda svar.
Sen gick allting mycket fort. Lätt inne i dimman så hörde jag lite svaga röster guida mig hur jag skulle göra men det var Nicke som gav mig den mesta kraften. 15.20 kom den lille krabaten och mitt liv har totalt förändras.
De långa stunderna i väntan på att lillen skulle läggas på mitt bröst kunde jag inte annat än le medans jag och Nicke stirrade på varandra och lyssnade på den lilles skrik. Nu är han här, vår lilla underbara son!!!
Kommentarer
Postat av: Linda
Åh man får ju tårar i ögonen då man läser!!
Stort GRATTIS igen!! PUSS KRAM
Postat av: Tytti
Håller med Linda.. torkar tårarna
O rätt kul o läsa om förlossningen då det fortfarande påstås på din sida (babyräknaren) att det är två dagar kvar till bf ;-)
Postat av: Yvonne
Grattis till er lilla son.Gud så söt han är.Hoppas få följa med Linda och se honom.Kram
Postat av: Nina Hårshagen
Jag blir faktiskt irriterad när jag läser detta inlägg, irriterad på att du var tvungen att åka hem även fast du hade det jobbigt! Men men, det gick ju bra och det är ju det som är huvudsaken!
Postat av: Charlott
känner mig lite upprörd när jag läst om din förlossning,men man överlever det mesta som tur är men ibland undrar man vart sjukvården är påväg.. här sa dom att dom försöker ge ryggbedövningen även vid 9 cm,olika på olika ställen tydligen...jag hade inte klarat det utan den hehe super söt liten kille ni har...
Trackback
