Igår var jag på BVC och vägde och mätte lille Liam. Han väger nu 3600 gram och är 54cm lång. Han har alltså gått upp 500g på en vecka, inte konstigt att jag tycker att han äter hela tiden och jag inte får sova.

Nu har jag bokat tid för fotografering ska ta hand och fot bild blandannat och en bild till tidningen. Det ska bli skoj, man har ju suttit och försökt ta egna bilder hela tiden men det är ju bara att inse att någon skicklig fotograf kommer man nog aldig bli.

Nu har vi ju bestämmt namn... Liam verkar det bli. Anledning varför jag säger verkar är för att det är så svårt att ta sista bestämmande steget. Tänk om man hittar något annat namn som passar helt perfekt. Jag och Nicke har haft lite olika förslag på vad gossen ska heta och inte kanske varit helt överrens men Liam var nästan det enda som båda verkade passa bäst. Liam Lindbäck, det låter ju bra. Sen just det här att man ska titta på gossen se att åh det här är ju en Liam eller Isak eller Milo kan jag inte säga att jag känt men måste man känna det? Sen att veta att han ska leva med namnet hela livet gör också att man får beslutsångest. Att man sedan hör alla kommentarer om namnet är ju nästa svåra steg. Man ska inte vara lätt påverkad! Tusan vad mycket enklare det varit om man bestämmt namnet redan innan barnet föddes och verkligen kännt det här är en... vad man nu kommit på för namn. Nä men jag tror namnet kommer att växa sig fast när man vant sig vid att kalla honom det.

Imorgon ska jag göra ett stadsbesölk. Längtar efter att få handla lite kläder och hoppas på att jag kan hitta något!! Det går inte längre att gå runt i gravidkläder.

Tiden efter förlossningen var lite upp och ner måste jag säga. På söndagen började alla på mitt rum på bb åka hem och jag började undra hur länge jag skulle vara kvar. Efter att ha ringt på barnmorskan och undrat hur länge vi skulle vara kvar så fick vi klartecken att åka hem och komma tillbaka dagen efter på återbesök.

På återbesöket sa jag att jag tyckte han börjat bli lite gul och de skulle ta ett bilirubintest på honom för att kolla om han hade för höga värden. Sen fick vi åka hem för att får redan på resultatet senare på eftermiddagen. När barnmorskan ringde berättade hon att de hade slarvat bort provet och att vi måste komma in igen dagen därpå för att göra ett nytt.

På tisdagen for vi in igen för att kolla bilirubinet och då fick vi veta att han hade ett värde på 420 och gränsen låg på 350 så det var bara att åka ner på barn 4 för att lägga in honom på solning med tre lampor. Både jag och Nicke kände oss väldigt förvirrade och visste inte riktigt vad som hände. Efter att ha varit hemma och börja njuta av tillvaron så kom man återigen i en osäkerhet. De började snacka om att vi skulle få ett eget rum, att vi skulle få tillfällig föräldrapenning och visade runt oss på avdelningen vars köket var och toaletter och dagrum. Vi tittade bara på varande oförstående med tanke på att vi bara åkte in för en provtagning och helt plötsligt snackar de om att vi ska få ett eget rum att bo i. Vi har ju inte ens blöjbyte med oss till gossen.

När det väl börjat sjunka in så åkte Nicke iväg för att lämna Sparky, som fortfarande satt kvar i bilen och väntade på oss, och sedan hem för att packa en väska med allt vad man behöver när man ligger på sjukhus.

Senare på kvällen var det dags att gå och äta. Gud så konstigt det kändes att lämna min lilla älskling till helt främmande personer för att gå iväg och äta. Man har ju inte ens vant sig vid att inte vara gravid. Ingen liten en som rör sig där inne och sen inte heller ha honom ens i närheten. Det var tungt, änfast det bara var för en timma.

Sen som kvällen och vi skulle få sova i dagrummet eftersom alla andra rum var upptagna. Personalen skulle väcka mig när det var matdags, det var då skönt att man fortfarande fick gå och amma honom med jämna mellanrum och hålla honom. Men det var alltid lika tungt att lägga honom tillbaka i den lilla ensamma sängen. Det är ju dock bra att han fått lära sig ligga i egen säng redan nu, men det var nog svårare för mig att vänja mig än för honom. Det skar i hjärtat när jag gick ut ur rummet för att lägga mig i min säng igen. Och helst när man hör honom skrika hela vägen i korridoren för att personalen tar prover på hans redan helt blåa händer och fötter. Som tur var fick vi senare på veckan lite vettigare sköterskor som emlade honom före och gjorde allt för att lindra allt de otäcka. Jag kan ju säga att om inte han kommer att bli en liten sockergris efter det här kommer han aldrig bli det efter all den sockerlag han har fått. En annan grej som var tur var att jag redan införskaffat nappar. Hade inte tänkt att han skulle få börja med det redan men personalen undrade om det var ok att de gav honom den och det sa jag att det var. Han måste ju få någon trygghet där i solariet.

När vi väl börjat lugna våra nerver och insett att gulsot inte var någon fara utan var och varannan får det så börjar nästa karusell. Personalen kom först och sa att vi kommer att bli kallade till öron eftersom han haft så högt bilirubin så kan det sätta sig på öronen. Men det var ingen panik utan det blir om ett par veckor. Sen kom personalen igen och berättade att vi fått tid för ultraljudsundersökning på fredagen. Läkarna var oroliga att han hade för kort urinrör och kanske även för trångt eftersom han kissar så långt. Ja lillkillen fick ju ligga naken i solariet så de hade fått erfara att han hade ett himla tryck när han kissade. De hade hittat en pöl på golvet och trott att det börjat läka in när det insåg att det var vår lillakille som kissat.

På fredagen var det då dax för ul. Sen kom en utländsk doktor som försökte förklara genom att samtidigt rita upp på ett block vad det var han pratade om så var det vi förstod ungefär det här. På ena njuren hade de hittat några cystor och att den var mindre än den andra. De ska nu undersöka hur njurarna fungerar. Man kan ju leva med en njure så det ska inte vara någon fara men det enda man hör är ju det dåliga och nu är man åter igen i oron. nu ska vi vänta på kallelse till nytt ul om tre veckor och sen ska vi till en specialist som ska förklara vad som händer härnest. Mer än så vet vi inte. Men vi blev iallafall utskrivna från sjukan i onsdags för lillkillen verkar kunna hantera bilirubinet själv nu. Så nu försöker vi att återigen komma i någon rutin här hemma och vänta in nästa läkarbesök.

Men de viktiga är att lillkillen verkar må bra iallafall och vi är på god väg på rutinfronten!!! Lillkillen har snart ett namn och är världens godaste!!!