Ja man kan ju bara säga att den sömnbrist man har i början absolut inte går att föreställa sig. Man får typ panik när man inser hur lite man sovit. Sen går det till en gräns då man har börjat acceptera att man inte kommer att få sova på ett tag och bara längtar tills dess man kan få sova en hel natt och vara utvilad.

Liam har tidigare vaknat ca varannan timma på natten tills när han var runt sex veckor. Då började han kunna sova mellan 12-04 på natten men efter det varannan timma. Det gjorde ju att man inte fick så mycke sömn dels för att man blev väckt men också för att man inte somnade direkt eftersom man blev pigg efter blöjbytet.

Sen för någon vecka sedan började han kunna sova 5-6 timmar utan mat till min stora glädje och de senaste två nätterna har han sovit närmare åtta timmar utan mat. Visst han har ju vaknat till och så men jag har bara gett nappen och han har sedan somnat om. Detta känns för bra för att vara sant.

Det kan ju som sagt fort ändras, så man vågar ju inte hoppas för mycket. Det roliga var ändå nu i helgen då vi varit hos Liams farmor och ätit middag och firat Nicke som fyllde år, då var han vaken hur länge som helst för allt var ju så intressant. Han har ju kommit i den fasen då han tycker allt är så intressant att om vi är borta någonstans kan han knappt konsentrera sig på att äta utan måste kolla runt över allt. Han skrattar och "pratar" och vill underhållas. Sen när vi kom hem, ganska sent, så somnade han direkt och sov sex timmar innan mat. Sen sova han hela dagen men några upphåll för mat och byte av blöjan, sen sova han nästan nio timmar på natten utan mat och sen har han sovit av och till fram till 11 igår. Själv är man ju fortfarande i det stadiet att man passar på att sova när han sover på morgonen så jag har nästan sovit för mycket känns det som haha... änfast man sover ju inte lika bra när man blir avbruten i sömnen dock men ändå.